(reskamrat)
Tis 14 maj 2002 16:59
ida har redan nämt det. men jag tänkte också nämna det. jag har försökt pressa mig själv att vara vaken så länge som möjligt. what the hell was I thinking? varflör pressa sig själv att vara vaken när det är så skönt att sova. jaja. nu har jag ju gjort det i allafall. GÖR ALDRIG OM DET! ok ok IDa, jag har ju lovat dig. och jag ska genomföra det jag lovat. men jag tänker inte pressa mig själv till att må så jävla dåligt igen. så är jag med en gång till så kommer jag gå och sova när jag bli trött! sådetså!2 men det är ju ett plus för dig. för då kanske du vinner =). Fast vi borde samla ihop en hel drös med folk som babblar konmstant så bli det ganska svårt att somna. och så ska vi göra smärtpoker!! DEn som förlorar slåt man så hårt man kan!
JAg har tänkt lite på det här med reskamrat. JAg läste en serie som byggde på ett par som sa till varandra att livet var en resa mellan födelsen och döden och de var varandras reskamrater. Det tror jag itne på. JAg tror att i livets resa har mna ingen reskamrat. där är man hlet själv, för det är ju så, vill mna genomföra något hänger det ednast på en själv. (ja jag vet att inte alla har samma förutsättingar, men att göra saker och att våga saker hänger bara på en själv) iallafall, så börjar vi livets resa själva. och vi slutar den själva. PÅ själva resan kommer vi att träffa otroligt mycket folk. Vissa kommer sitta bredvid en. De människorna är dem som kommer att betyda något för mig. Eller kanske inte betyda något, mer göra något slags intryck. De kommer iallafall finnas i mitt minne. Sedan kommer de finnas vissa som kanske sitter i en annan vagn. De människorna kommer jag förmodligen inte träffa mer än att jag tar en tur genom tåget för att handla en macka i kiosken, (när jga är ute och reser i välden kommer jag träffa dessa folk). MEn vissa av dem i de andra vagnarna kanske kommer komma att bli lika viktiga för mej som de som hamnar på platsen bredvid mig. JAG kanske träffar någon där i den adnra vagnarna som jag tycker verkar sympatisk och bestämmer mig för att lära känna. Sedan kommer det finnas alla dom här som finns omkring mig i min tågvagn. Sådana människor som jag bara har omkrng mig men som inte betyder något, som tilexempel bor i samma stads som jag.Sådana som kanske kliver av efter en station, sådana som sitter kvar tills jag går av tåget men som jag aldrig lär känna. Men sedan handalr det ju även om hur trevligt jag vill ha under min resa. Vill jag sitta alldeles själv och lyssna på musik kan jag ju göra det. Vill jag istället försöka prata lite med folket i min omgivning kan jag ju göra det. Vem vet? Jag kanske tillochmed hittar Mr. right i kön till kiosken. Eller på platsen bredvid mig. Eller hittar en vän som jag verkligen trivs med någonstans i tågvagnen. Det är ju bara att gå runt och leta. Man kan inte förlora någonting.
capiche?
ida har redan nämt det. men jag tänkte också nämna det. jag har försökt pressa mig själv att vara vaken så länge som möjligt. what the hell was I thinking? varflör pressa sig själv att vara vaken när det är så skönt att sova. jaja. nu har jag ju gjort det i allafall. GÖR ALDRIG OM DET! ok ok IDa, jag har ju lovat dig. och jag ska genomföra det jag lovat. men jag tänker inte pressa mig själv till att må så jävla dåligt igen. så är jag med en gång till så kommer jag gå och sova när jag bli trött! sådetså!2 men det är ju ett plus för dig. för då kanske du vinner =). Fast vi borde samla ihop en hel drös med folk som babblar konmstant så bli det ganska svårt att somna. och så ska vi göra smärtpoker!! DEn som förlorar slåt man så hårt man kan!
JAg har tänkt lite på det här med reskamrat. JAg läste en serie som byggde på ett par som sa till varandra att livet var en resa mellan födelsen och döden och de var varandras reskamrater. Det tror jag itne på. JAg tror att i livets resa har mna ingen reskamrat. där är man hlet själv, för det är ju så, vill mna genomföra något hänger det ednast på en själv. (ja jag vet att inte alla har samma förutsättingar, men att göra saker och att våga saker hänger bara på en själv) iallafall, så börjar vi livets resa själva. och vi slutar den själva. PÅ själva resan kommer vi att träffa otroligt mycket folk. Vissa kommer sitta bredvid en. De människorna är dem som kommer att betyda något för mig. Eller kanske inte betyda något, mer göra något slags intryck. De kommer iallafall finnas i mitt minne. Sedan kommer de finnas vissa som kanske sitter i en annan vagn. De människorna kommer jag förmodligen inte träffa mer än att jag tar en tur genom tåget för att handla en macka i kiosken, (när jga är ute och reser i välden kommer jag träffa dessa folk). MEn vissa av dem i de andra vagnarna kanske kommer komma att bli lika viktiga för mej som de som hamnar på platsen bredvid mig. JAG kanske träffar någon där i den adnra vagnarna som jag tycker verkar sympatisk och bestämmer mig för att lära känna. Sedan kommer det finnas alla dom här som finns omkring mig i min tågvagn. Sådana människor som jag bara har omkrng mig men som inte betyder något, som tilexempel bor i samma stads som jag.Sådana som kanske kliver av efter en station, sådana som sitter kvar tills jag går av tåget men som jag aldrig lär känna. Men sedan handalr det ju även om hur trevligt jag vill ha under min resa. Vill jag sitta alldeles själv och lyssna på musik kan jag ju göra det. Vill jag istället försöka prata lite med folket i min omgivning kan jag ju göra det. Vem vet? Jag kanske tillochmed hittar Mr. right i kön till kiosken. Eller på platsen bredvid mig. Eller hittar en vän som jag verkligen trivs med någonstans i tågvagnen. Det är ju bara att gå runt och leta. Man kan inte förlora någonting.
capiche?
Kommentarer
Trackback
