Thoughts from the past

Lör 10 maj 2003 19:53


igår gick jag en lång väg på norra vägen.
(ifrån malmens trafikskola till mollbergsvägen)

jag köpte en glass och kände att jag gillade

träden
blommorna
himlen
solen
bilarna
asfalten
min glass
cyklarna
stolparna
staketen
vinden
fönstrena
gardinerna
dörrrarna


jag kände däremot att jag inte gillade människorna.

mitt liv är bra.
men människorna är dåliga.
(alltså de där människorna som bara finns men som man inte har någon relation till. de där andra.)


( igår kväll gillade jag igen. -fotbollen. -tedrickning. -kolakakorna. -trevligt prat.
-umgänget. )


det är konstigt det där med vardagen.
våren kommer varje år.
lika solig, varm och ljuv kommer den och lättar våra sinnen.
men lika förvånad blir jag varje gång över hur skönt det kan vara.
hur vackert det är.

allt blir varje år i samband med vårens infall plötsligt så ljuvligt och spännande.

det är därför våren är så konstig. vår är aldrig vardag.

skulle jag säga att mitt liv är vardagligt skulle jag tänka på hur mitt liv är en grå regnig höstdag. jag skulle aldrig säga att mitt liv är vardagligt på våren.

i regnet är mitt liv vardagligt. i blåsten slasket och den gråa hinnan som lägger sig. då är vardag.

i solen är mitt liv spännande. i solen och de ljumma vindarna och gräset och blommorna och träden och husen. då är det spännande. vad jag än gör.

vissa kanske skulle vara pessimistiska och säga att min vandring på norra vägen i högsta grad var vardaglig. men jag litar inte på dom. jag litar på mig själv.


fast även fast det plötsligt slutade vara vardag försvann inte min ångest.
den ångesten som gör att jag sover oroligt.
den ångesten som får mig att vilja gråta.

men att bara få vara gör mig glad.
och tanken på att bara få vara gör mig glad.

i holland vill jag bara vara och tanken på det gör mig glad.


men att vara glad tar inte bort ångesten.
men att vara glad är skönt.
att ha ångest är jobbigt.

och egentligen är jag nog rätt patetisk

och snälla, kan ni inte komma och rädda mig.
jag vill.