Thoughts from the past

var på bankomaten idag och det kändes lyxigt, fast också lite vemodigt eftersom jag hela sommaren har levat på pengar som funnits i en vit turkiskyoughurt-hink. men nu är det augusti och turnén och alla pengarna i den gemensamma hinken är slut. igår hade vi kalas i vår husvagn som vi hade ställt upp på vikstensvägen i Kärrtorp. Den enorma mängden packning östes ut på trottoaren/gräset för att göra plats för oss och ballongerna och serpentinerna och glassen coh bullarna och saften och partyhattarna. det var ett fint kalas. och med en sockerchock rakt in i blodet eller hjärnan eller vart det nu tar vägen blev jag alldeles dåsig och halvsov lite med de andras prat om dittet och dattet som bakgrundsmusik. det var underbart och jag ville att vår sommar aldrig skulle ta slut. Och det är konstigt det där med hur känslor bara kan vända. för för en vecka sedan, innan gråtattacken första natten på jazzboats, kände jag bara att jag ville bort bort bort. plåga mig igenom sista veckan för att sen äntligen åka hem och träffa människor som jag verkligen bryr mig om. men som sagt, det var för en vecka sedan, och innan gråtattack. för den där natten slutade med en en varm gruppkram och dagen efter kändes luften lite lättare att andas. och den nästintill eviga elden brann på jazzboats gård och framförden i konungasoffan spenderade jag de flesta av mina timmar den veckan. och under en av de där timmarna (närmare bestämt vid 04.00 torsdag morgon) kom Jo (vår tyska husbonde) utragglande ut skogen och la sig på soffan och gömde sig under en grön filt och kved fram de mest ångestfyllda hulkningar (gråt inte kräk) jag hört på länge, så jag och kajsa som så lägligt satt där vid elden, satte oss bredvid honom och han tittade fram och sa "det är svårt att vara människa" och jag höll med. och sa "nu har vi båda gråtit vid den här elden" och han tog min och kajsas hand så satt vi där alla tre. med blicken fäst vid lågorna. det var fint. och ja, hela veckan var hur bra som helst, och sarasvati klas ambjörn tove kajsa per hade aldrig varit finare. och på lördagsnatten hoppade vi på en giantstudsmatta tillsammans med två polacker i träningsoveraller som sjöng bumbibjörnarna på polska och tappade tjugolappar överallt och ingeting hade kunnat vara roligare. och ja, nu sitter jag här, ensam efter tvåmånaders varjedaghängande med dessa sju, med en bankomat-hundralapp i plånboken och känner mig surrealistisk.